Sista dagarna i Japan - Tokyo igen

Äntligen äntligen kommer de sista Tokyobilderna. Vi har nu varit hemma i snart 3 veckor, men vi har haft rätt mycket att göra och liksom inte hunnit blogga. Särskilt inte som det mobila smalbandet gör att det tar 17 evigheter att ladda upp bilder...
Från paradiset Tokashiki och stillheten där tog vi flyget tillbaka för 4 avslutande dagar i Tokyo. Där skulle vi nu bo i stadsdelen Shinjuku - med Tokyos skyskrapedistrikt och MASSOR av folk som dagligen kom till den gigantiska stationen. Mer än 3,6 miljoner människor åker till Shinjuku varje dag och det gör den till en av de mest trafikerade stationerna i världen. Pappa blev skapligt stirrig när vi anlände, men vande sig ganska snabbt.

Dagen efter vi anlänt laddade vi med förmiddagsfika på ett lyxigt bageri i förorten Mitaka. De var sååå himla duktiga på bakverk i Japan - en riktiga gottegrisar, precis som vi!

Därefter var det dags för ett besök på Studio Ghibli museet! För er som inte vet gör Studio Ghibli tecknade filmer, fantastiska sådana, och dess grundare Hayao Miyazaki har öppnat ett eget museum. Han har bestämt att man bara får köpa biljetter en viss tid en viss dag (vi skulle anlända måndagen den 12 april, mellan klockan 12 och 12.30 för att få komma in) för att sprida ut besökarna så att det inte skall bli för trångt därinne - allt för en angenäm upplevelse. Man får heller inte ha mobilen på och inte fotografera, för att man skall vara närvarande och uppleva och det gör man inte genom en kameralins.
På taket fick man dock fota. Där stod roboten från filmen Laputa och slottet i himlen och vakade över museet och dess besökare.

Själva museet var sagolikt, både utanpå och inuti. Det var magiskt och man kände verkligen upptäckarglädje därinne! ALLT var totalt genomtänkt och gav verkligen både stora och små besökare fina minnen. När vi kom fick vi varsin filmbiljett till biosalongen på museet där man visar olika kortfilmer som är unika för museet och inte går att se någon annanstans. Biljetten i sig var också unik - den bestod av 3 filmrutor från en Ghiblifilm! Vi fick alla 3 rutor var från den senaste långfilmen Ponyo på klippan vid havet!

Överallt i Japan mötte vi människor som ville prata med oss, som tyckte jag var kawaii och ville ha ett foto för att kunna visa vänner och bekanta att de träffat en så blond liten flicka! Här är jag och två tanter vi träffade utanför en blomsteraffär vid Shinjukustationen.

En dag åkte vi till en förort väster om Tokyo - Tama - som kallade sig Hello Kitty's Town och hade Hello Kitty och hennes vänner på stadskartan för att markera vart skolor, dagis och företag låg.

Här fick man veta vad alla Kittys vänner heter också.

I Tama låg också ett ställe jag längtat till - och jag hade som synes bråttom dit-
Hello Kittys hem - Puroland.

Och Kitty var hemma!
Det var knappt så man trodde sina ögon! Kitty på riktigt!

Och min favorit Kuromi var också där!

Hela Puroland var en enda blirpande, surrande, blinkande, musiktrudeluttande, sockersöt överdos. Och jag älskade det!
Det fanns sång och dansnummer, teatrar, liten båttunnel att åka och ett supermegashow med alla Kittys vänner och cirkusartister. De var väldigt imponerande. Och allt var såklart på japanska. Men att allt var gulligt var inte så svårt att fatta ändå.

Jag träffade Mocha och Cinnamoroll också.

Och My Melody!

När den första blygheten lagt sig blev det kramkalas! Och hejdå tills vi ses en annan gång.

Sista dagen i Tokyo gick vi runt i Shinjuku och spanade uppför alla höga hus.
Kattbussen från Ghiblifilmen Min granne Totoro följde med.

Hööööga hus var det...

I Shinjuku ligger Tokyo Metropolitan Government, en stor tvillingskyskrapa med utkikstorn i toppen. Därifrån var utsikten otrolig.

De andra skyskraporna i Shinjuku kunde också ses härifrån.

Det lite kantiga huset långt till vänster i bild tror vi är Park Hyatt hotell, där Bill Murray sitter i baren högst upp och ser ut i Tokyonatten i filmen Lost in Translation.

Ja, stan är stor. Man ser liksom inte slutet på den åt något enda håll...

Och man kan ju inte ha varit i Japan utan att ha provat att spela lite spel i någon av alla de miljontals spelhallar som finns i landet. Och de behöver inte stå inne heller, det här kuliga trumspelet stod på trottoaren. Pappa och jag trummade som attan!

Ja, det var Japan det.
För den här gången då.
Vi kommer tillbaka.
Det är alldeles alldeles säkert det.