Ett kärt återseende

Nämen, vart har vi kommit nu då??

En natt kvar att tillbringa på valfritt ställe efter vi lämnat Aso och innan det var dags att bege sig till Tokyo. När vi nu kommit så nära som till Aso kunde pappa och mamma inte låta bli att ta med Esther till Beppu igen.

Av alla ställen vi besökte under de förra tre veckorna i Japan var Beppu det som Esther pratade mest och bäst om.

Hon vågade inte riktigt tro sina ögon när hon klev ut från tågstationen och såg vattnet på torget.

"Är det Beppu, är det verkligen Beppu?"

Lyckan var total när lilla fröken fick doppa tassarna i det 44,2-gradiga vattnet från underjorden igen.

"Jag vill äta ägg och majs igen!"
Vi åkte till Kannawa-området i Beppu, ett av de områden med mycket geotermisk aktivitet. Mycket rök och varmt vatten som bubblar upp här således. Så mycket och ofta så varmt att det går att fixa käket på vattenångan. Ägg och majs på menyn, alltså.

Galler i gatan släpper ut ånga från jordens inre. Varmt och mysigt att pausa på.

Det ryker verligen överallt här!

Vi passade på att besöka favorithelvetena från förra gången, bada onsen (varm källa), köpa Hello Kitty-popcorn från automaten och...

...doppa händerna ett par gånger till innan det var dags att säga adjö till Beppu för den här gången och bege oss mot Tokyo.

Vi passerade Fuji-san med tåget. Ingen snö på toppen den här gången!

Aso

Hej hopp så var vi på väg igen!

När vi skulle lämna Miyajima visste vi inte riktigt vart vi skulle åka. Vi hade ett par lösa funderingar, men inte mer än så. När vi så åkt från Miyajima in till Hiroshima för att ta tåget därifrån, gick vi helt enkelt in på en japansk resebyrå på stationen. Frågade om nån ort där det visade sig vara fullbokat, varpå pappa föreslog Aso - och vips! - så hade tjejen kommit med olika hotellförslag, visat bilder och broschyrer, bokat, fixat platsbiljetter på tåget och så var vi på väg! Och allt utan att hon kunde mer än något enstaka ord på engelska och pappa bara lite japanska.

Vi åkte således Trans-Kyushu limited express igen, precis som förra gången, och blev fotade av tågvärdinnan, precis som då!

Väl framme i Aso skulle vi bo 2 nätter på Aso Farmland, en slags resort mitt ute i ingenstans. Man fick en egen smurfigloo på området, det fanns aktiviteter som ingick, de hade stort bad med varma källor, bastu, och så ingick 2 mål mat. Hur skönt som helst!

Esthers favoritgrej var Dr Kissfish. En hel massa småfirrar kom och sög en på fötterna i ett fotbad. Det kittlade helt galet mycket först, men blev sen skönt och avslappnande.

De smaskade i sig avlagringar och död hud - mums!

Fast fötterna våra har nog aldrig varit så lena och fina som efter det här.

En dag gjorde vi en liten utflykt upp på Nakatoppen på vulkanen Aso.

Aso är den största aktiva vulkanen i Japan, och en av världens största. Dess caldera, själva gamla vulkankratern, är 25 km nord-syd och 18 km öst-väst och är ca 115 km i omkrets! I calderan ryms en stad, Aso City, och flera byar och kanten går som en bergsring runt området. Mitt inne i calderan ligger flera höga bergstoppar och den högsta toppen är 1592 möh.

Naka som vi besökte har en liten vulkanöppning som ryker och pyser ut svavelgas bland annat. Vissa dagar mer än andra, och då går det inte att få komma upp och titta - det är inte hälsosamt.

På väg ner för berget är utsikten fantastisk.

Härliga böljade kullar och längst bort calderans inramande kant.

Det märktes en klar temperaturskillnad här uppe i bergen förresten, jämfört med längre ner. Här var luften kyligare, mellan 15 0ch 18 grader ungefär, när det på samma breddgrad fast längst nere vid havet var uppemot 25-26 grader.

Vi passerade också ett fantastiskt vattenfall!

Det såg nästan overkligt ut, som på film.

Det enda som överskuggade njutningen en aning var den här kanaljen och hennes kusiner. Bläk! De satt överallt i nät i träd och buskar. Och de var ena riktiga bjässar. Joro-gumo, Jorospindeln, är en stor best med en kropp på upp till 2-3 cm och gör mer än meterstora nät. Hon är tjusigt gul med riktigt mörkblå ränder och lite rött baktill. Kan man läsa sig till på webben ifall man inte vågar sig tillräckligt nära för att kolla själv...

När man väl kommit över spindelchocken i trädet över huvudet kan man posera lite.

Det är förresten bara i Japan man kan köpa en bentolåda med mat att ha på tåget och få med en origamiskjorta som tandpetarfodral!

Miyajima

En bit utanför Hiroshima ligger den heliga ön Miyajima som har bergskullar, tempel, en av de mest fotograferade vyerna i Japan (den av toriin - den heliga porten som står i vattnet utanför ön) och en himla massa vilda hjortar som vandrar runt överallt.

Turisterna vallfärdar hit och det var mycket folk nere i byn, även om det nog får räknas som lite lågsäsong nu.

Men så värst vilda var hjortarna inte... En del var mer framåt än andra och gick helt sonika fram och letade mat hos folk. Om man inte var vaksam kunde man få kartan uppäten - eller ännu värre: pass och biljetter!

Vi tog linbanan upp för berget.

Upp och upp och upp...

Där uppe var det strålande vackert. Man såg de omkringliggande småöarna och ända bort till Hiroshima. Fast inte på just den här bilden.

Uppe vid linbanestationen fanns skyltar som varnade för "poisenous snakes and wasps" och visst kollade man vart man satte fötterna. På väg vidare upp mot det högsta berget på ön, Misen, mötte vi sedan en liten, liten rackare. Han var nog räddare för oss än vi för honom och han ringlade snabbt in i skogen. Getingen vid linbanestationen var däremot en skräckinjagande best, stor som en vuxens pekfinger var kroppen och det verkligen brummade när han for förbi. Huga!

Vandring uppför en bergsknalle kan suga i benen - fin utsikt har man i alla fall när man pausar.

Pappan orkade sig ända upp på toppen och där var det fint!

Sen var det bara ner kvar. 2,5 km ner...

För er som inte provat kan vi berätta att det suger i benen av att gå ner för en bergsknalle också... För det mesta slingrade stigen i skogen, men ändå med mestadels sten-och trätrappsteg, fast ibland gick vägen förbi ett och annat dammbygge. 2,5 km step-down-pass. Vaderna kändes rejält ett par dagar efteråt.

Väl nere igen väntade hjortarna på mera kel.

Efter en natt på japanskt värdshus, ryokan, sa vi hej då till hjortarna och åkte vidare.

Äntligen Japan igen!

25,5 timmar efter att vi lämnade Björkhagen nådde vi vårt första delmål på resan - Hiroshima. Efter en skön natts vila började vi söndagen i Shukkeien garden.

Typisk japansk trädgård, med broar, damm med koikarpar, tuktade träd och tehus. Vackert!

I entrén ingick en påse mat till firrarna och inte långt efter att första matbiten nådde ytan hade typ varenda koi i hela dammen kommit på plats. Vattnet kokade av hungriga fiskar!

Varmt var det i Hiroshima, runt 25 grader. Annat mot de 3 grader och isgata vi hade hemma i Björkis när vi åkte...

En bit bambuskog fanns också i ett av trädgårdens hörn.

Det är svårt att förstå hur himla stora de är! Överallt sen där vi åkte med tåg i skogar och berg växte bambun hög.

Efter trädgårdsturen hittade vi till Hiroshima Slott, byggt på 1500-talet någon gång, raserat när bomben föll, men senare återuppbyggt igen.

A-bomb Dome. Den enda byggnaden som efter bomben fick stå kvar i orört skick. Upptagen på Unescos världsarvslista.

I fredsparken står statyn över flickan Sadako. Hon insjuknade i leukemi en tid efter bombningen och enligt gammal japansk sed kan den som viker 1000 papperstranor bli frisk/få önska sig något. Sadako hann vika drygt 700 innan hon dog. Skolbarn i hela Japan hedrar minnet av Sadako och viker papperstranor som de sedan kommer och lämnar vid statyn i Hiroshima.

När vi var där hade precis en skolklass en liten ceremoni där de vackert sjöng en sång tillsammans, höll ett litet tal och till sist placerade en tavla i olika färger och med tecknen för "fred" på, allt gjort av 1000 vikta tranor.

Alla tranor som lämnnas dokumenteras - och sparas. De allra senaste i stora förvaringsskåp intill statyn.

I fredsparken brinner fredsflamman - den tändes 1964 och har sedan dess brunnit oavbrutet. Den kommer inte att släckas förrän alla världens atomvapen skrotats. Vi får väl se när det blir.